Vecka 6
Blev förvånad och glad med en lite pirrande känsla när jag började förstå att jag var gravid. Känner mig nu enormt trött både på kvällen och på morgonen. Mår lite illa, men inte så farligt – ännu. Jag upplever mig själv som lite uppsvullen och ”fet”. Brösten är tyngre. Humöret svajar. Det beror kanske på min sviktande ork.
 
Passade på under lunchen när jag var ensam att ringa till mödravården från jobbet. Smög mig in på ett rum där jag kunde tala ostört. Fick tid först om en månad. Barnmorskan gav mig rådet att njuta av tiden och leva som vanligt.
 
Spara minnen
Skriv ner när du tog ditt graviditetstest och vad du kände när du såg resultatet. Beskriv i korthet hur du mår och ta midjemått om du vill följa magens tillväxt på egen hand vecka för vecka.
 
Vecka 8
Känner en molande växtvärk ungefär som vid mens, men ”magen” syns inte än. Försöker lindra illamåendet genom att småäta frukt, morot, kex och dricka vatten. Ibland hjälper det att lukta på skalet av en klementin. Varje morgon äter jag dubbel frukost: En direkt på morgonen hemma och sedan en ostfralla och juice på jobbet. Det smakar himmelskt!
 
Går och lägger mig tidigt och drömmer oroligt: Att barnet råkar illa ut och jag hamnar i en situation jag inte klarar av. Det känns väldigt obehagligt.
 
Spara minnen
Skriv ner vilka dofter som får dig att må illa och vad som smakar bäst just nu. Notera drömmar och nya känslor som dyker upp genom den hormonomställning kroppen genomgår.
 
Vecka 10
Jag får gå och kissa ofta. Byxorna stramar, men ”magen” är ännu inte tydlig. Efter besöket hos barnmorskan berättade vi för de närmaste. Graviditeten känns mer påtaglig och verklig nu när också andra vet att vi väntar barn.
 
Har blivit ful i hyn. Hoppas att det är övergående.
 
Spara minnen
Återge ditt första besök hos barnmorskan och vad du upplevde då. Skriv ner reaktionerna när du berättade för andra att du var gravid, (beroende på om du väljer att göra det nu eller senare).
 
Vecka 11
Har varit trött, väldigt trött. Och sjuk. Först var jag hemma 5 dagar och sedan jobbade jag 6 dagar. Blev sedan sjukskriven en vecka. Skönt faktiskt att få vara hemma och vila helt legitimt. Tillbaka på jobbet nu och överväldigas stundom av trötthet. Har molande växtvärk i ”magen” och mår olika illa.
 
Jag kan inte säga att jag har varit sugen på något speciellt, förutom att jag verkligen ville äta kiwi ett tag. Men illamåendet tar bort mycket av längtan att äta. Ändå är det ofta bästa sättet att lindra känslan. Suger mycket på förkylnings- och godistabeller. Det hjälper också att tugga på rån. Klarar inte av för fet och kryddig mat, men äter gärna potatis och pasta. Har inget behov av kaffe.
 
Är riktigt trött på jobbet – bokstavligt talat. Min känsla för det har nog påverkats av graviditeten. Någon gång har jag gått ifrån datorn och satt mig på toaletten bara för att komma undan och vila lite.
 
Funderar på vår bostad och möjligheten att skaffa hus. Frågor som ”var ska vi bo” och ”hur ska vi bo” är jobbiga, men de finns där nästan hela tiden. Jag inser att det kommer att bli tungt att bära barnet uppför trapporna till lägenheten, men det är klart att det kan fungera också.
 
Spara minnen
Skriv upp dina vanor kring mat nu och tankar som tränger på.
 
Vecka 13
Mår bättre nu och känner mig starkare – även om jag fortfarande är ganska trött. När jag väl kommer hem från jobbet är det mest vila som gäller. Känner inte längre av så mycket molvärk. Kan tänka mig att dricka kaffe igen. Illamåendet är inte lika starkt – tack o lov – men det varierar, ibland känns det äckligt att äta. Vill gärna ha nudlar.
 
Min känslighet för bakterier har ökat. Har nu två konkreta fall där jag fått dålig mage och diarré efter att ha ätit ”dålig” skinka och dåligt tillagad mat. Måste nog vara lite försiktig märker jag.
 
Har varit på återbesök hos min barnmorska igen. Hon är bra, positiv och glad. Känner mig trygg med henne. Hon lät mig höra barnets hjärtljud. Så snabbt det tickade!
 
Är inte så rund kring magen ännu och ser fram emot att den ska växa och jag får en chans att visa den. Framstår mest nu som lite rundlagd tror jag.
 
Spara minnen
Beskriv hur du upplever din kropp och din sinnesstämning just nu.
 
Vecka 15
Mår inte illa längre men behöver få mat snabbt när jag blir hungrig. Kroppen styr vad jag blir sugen på. Känner av halsbränna ibland. Magen känns tydligt men ”syns” inte så mycket. Vi börjar fundera på olika namn och om det blir en pojke eller flicka.
 
Även om tröttheten inte är lika påtaglig är jag känslig i sinnet och lättsårad.
 
Spara minnen
Jämför med tidigare illamående och trötthetskänsla – hur mår du nu?
 
Vecka 17
Midjan är borta. Brösten är större. Har fått en mörk rand på magen som börjar vid naveln. Nu vet de flesta som vi känner att jag väntar barn. Snart är det väl dags att köpa mammakläder. Har börjat diskutera med andra mammor inklusive min egen hur de har upplevt sina graviditeter. Vill veta mer och jämför med hur jag själv upplever min situation just nu.
 
Det känns ibland som bubblor i magen – det måste vara barnet som rör på sig! Känns bäst när jag ligger på mage och är helt stilla. Ingen annan än jag kan känna denna lilla rörelse! Tänk att därinne bubblar mitt lilla ”fiskbarn”!
 
Spara minnen
Skriv ner datum för den dag då du först kände att barnet rörde på sig.
 
Vecka 20
På ultraljudet såg vi det mest välskapta och fina barn man kan önska sig. Barnsköterskan var lite barsk, men förklarade att allt såg normalt och bra ut. ”Det är väl bara ett barn?,” undrade vi.
 
Det lilla livet där inne har armar, ben, händer och fötter, huvud, hjärta – ja, allt. Barnet rörde på sig så mycket att en del bilder på det blev suddiga. Känner bensprattel som vågrörelser i magen.
 
Jag har haft halsbränna i ett par veckor och nu äntligen fått tummen ur och köpt Gaviscon. Tabletterna är ju inte goda precis så jag tar dem mest i nödfall, men de hjälper! Dricker kaffe med större behållning men håller igen på det – dels blir jag så nödig och dels så får jag en sådan halsbränna efteråt.
 
Har börjat ta mina järntabletter nu, tror att de kommer att hjälpa – jag var så trött förut (och är delvis fortfarande).
 
Magen känns av ordentligt nu, fast med kläder på syns den inte så mycket. Nu vill jag att det ska synas att jag väntar barn. Naken är det helt uppenbart. Köpte kläder i större storlek, men väntar med mammakläder.
 
Bebisens sparkar känns nu också utanpå magen, men ofta blir den stilla när någon annan lägger sin hand över rundningen.
 
Spara minnen
Spara bilderna från ultraljudsundersökningen och skriv några rader om denna upplevelse.
 
Vecka 22
Ramlade från en stol och ”väckte” en gammal knäskada. Åkte till akuten och fick räta ut benet under några plågsamma sekunder. Går på en krycka och jämrar mig för smärtan. Magen mår tack o lov bra. Min bak tog större delen av fallet – den är nu helt blå! Har konstaterat att koncentrationen av hormonet relaxin är hög i kroppen i mitten av graviditeten. Det var väl därför olyckan skedde just nu. Typiskt.
 
Det lilla livet där inne lever runt, sparkar och byter sida. Jag kan känna ganska tydligt hur det ändrar ställning. Det känns ganska stort, men magen är inte farligt dominant ännu. Tror att jag har ökat ytterligare några kilon i vikt, men har inte vägt mig på ett tag.
 
Jag har nog varit lite tvär och inte helt lätt att ha med att göra. Känner mig dämpad och lättretad. Tar mina järntabletter och folsyra. Jag antar att de gör verkan. Har ändå varit mer trött än vad jag själv skulle önska. Måste stilla de plötsliga hungerattackerna snabbt innan blodsockret sjunker ner i fotknölarna.
 
Har nu köpt en större BH och mjuka byxor i large.
 
Spara minnen
Mät magens omkrets med ett måttband och följ dess tillväxt. Beskriv din sinnesstämning.
 
Vecka 24
Jag är stolt över min mage. Barnet därinne påminner mig om sin existens hela tiden. Det lever runt och sprattlar, mycket på kvällen men även mitt på dagen. Känner av det mest när jag sitter stilla.
 
Min fokus har skiftat något – tänker på mitt barn mer än på arbetsuppgifter. Har även börjat gå saktare. Om jag stressar drar magen ihop sig och blir hård.
 
Spara minnen
Beskriv din vardag och saker som du gör annorlunda nu mot förut då du inte väntade barn.
 
Vecka 26
Tiden går fort. Jag har svårt att fatta att jag redan är i vecka 26. När jag har nått 30 veckor är det nästan dags för nedräkning!
 
Vi funderar mer igen på en ny bostad och letar. Ibland känner jag mest ångest över det. Var vill vi bo och vad är vi beredda att betala?
 
Hormonerna gör huvudet lite trögt, ibland kommer jag inte ihåg vad jag tänker och jag har svårt att vara helt konstruktiv.
 
Bebisen har börjat köra kullerbyttor – eller så känns det i alla fall. Det verkar ha vaken och sov-tider. Det buffar, kränger runt, och tycks må bra.
 
Stukade upp mitt eländes knä igen och är nu rädd att det ska hända en gång till. Är försiktig och hoppas att det ska gå bra hela vägen fram. Är sjukskriven denna månad.
 
Mitt sinne är mer känsligt än vanligt. Åker lite berg-och-dalbana mellan ”kraftfull” och ”svag”. Fick en sådan vansinnig kramp i benet en natt. Skrek av smärta medan min man gav mig instruktioner om vad jag skulle göra för att få krampen att släppa.
 
Spara minnen
Spara kvitton från de första mammakläderna som du köper. Beskriv hur du förbereder barnets ankomst; t ex lämnar in papper till Försäkringskassan, tapetserar, införskaffar skötbord etc.
 
Vecka 29
Barnet i magen verkar ha det bra. Klappar över ”bulan” och myser för det mesta när barnet sträcker ut sig och sparkar till. Har känt av hur det hickar ibland. Förstod inte först vad det var. Känns som små ryckningar.
 
Barnet ligger för det mesta ganska behagligt, men ibland på någon nerv så att jag får ont i rygg och ben.
 
Jag växer och väger mer – hur mycket vet jag inte just nu. Njuter av att vara gravid och mår bra. Har lite halsbrännkänsla. Älskar choklad och har gjort det under hela graviditeten. Drömmer och tänker ibland lite oroligt, men försöker låta bli att övertolka min oro.
 
Känner ”boakrafter” som tilltar: Vill få hemmet fixat och fint. Tog upp luren och kollade med en väninna vad hemhjälp kostar vid en ordentlig genomstädning. Stod ändå sedan själv med skrubborsten i duschen och gjorde kaklet rent.
 
Spara minnen
Ta en bild på din växande mage, nu och igen om ett par veckor. Du kommer märka tillväxten tydligt.
 
Vecka 32
Plågas ofta av halsbränna. Inget kul, men tar inga tabletter. De är ju så äckliga. Magen är som en boll. En del menar att det säkert är en pojke.
 
Har tyvärr fått problem med foglossning och köpte mig ett bälte idag för att klara av att gå vettigt. Känns ju normalt så sunt att komma ut på långpromenader – men inte nu – det gör ont efter bara några hundra meter. Hoppas att smärtan i bäckenet inte ska bli outhärdlig. Mår annars bra. Känner mig rätt så pigg ändå. Ser fram emot att se bebisen.
 
Kan börja ana en rytm hos barnet. Det verkar vakna på natten klockan 02.00 och 05.00. Kanske är det dessa tider som det kommer att vilja ha mat när det föds? Min egen sömn är inte helt god. Behöver stötta upp mig med ett par kuddar. Lägger gärna en kudde mellan knäna och två under överkroppen och huvudet. Sover bäst på sidan, men vaknar några gånger varje natt.
 
Är varmare än jag är van vid och kan ha kort ärm då andra måste ha lång ärm och tjockare plagg.
 
Spara minnen
Skriv ner tankar om förlossningen. Känner du av barnets rörelser mer vissa tider på dygnet?
 
Vecka 34
Sover oroligt och drömmer – men drömmarna har inget återkommande tema. Vaknar, är vrålhungrig och vill snabbt få mat. Har gått upp för att dricka lite välling några gånger på natten.
 
Hyn är ful igen. Barnet trycket mot revbenen, men roterar fortfarande ganska mycket. Känner mig lite illamående – igen. Eller är det kanske halsbränna?
 
Spara minnen
Mät och notera din omkrets kring magen nu med ett måttband. Vad drömmer du om?
 
Vecka 36
Smärtan i bäckenet har känts av mer. Vissa dagar är det uthärdligt, andra mindre trevligt.
 
Sist jag var på kontroll hos barnmorskan låg barnet med huvudet neråt. Det känner jag ganska tydligt själv också. Kan ana benen och stjärten i övre delen av magens rundning.
 
Jag längtar efter barnet och funderar på hur vi kommer att få det tillsammans. Tänker köpa något trevligt litet plagg som det kan ha på sig när vi åker hem från BB.
 
Lider av en förfärlig halsbränna. Kan ibland känna något som liknar träningsvärk. Jag antar att det är sammandragningar.
 
Spara minnen
Notera hur mycket i vikt du har gått upp totalt nu. Beskriv om du har sammandragningar och hur du upplever dem.
 
Vecka 38
Barnet sparkar mot revbenen och kulan på magen är ganska rejäl. En del menar att det ser ut att ”vara dags”, men jag tror nog att det dröjer några veckor till.
 
Känner av sammandragningarna vid toalettbesöken. De kan bli riktigt smärtsamt faktiskt. Vissa dagar känner jag av dem mer.
 
Har förmodligen kommit in i en ny ”uppluckringsfas” då hormonpåslaget med relaxin är större. Känner av det i lederna.
 
Nu har jag ingen halsbränna längre. Skönt! Det betyder att magen sedan någon vecka sedan har sjunkit ned inför förlossningen. Det lär väl ändå dröja – kanske till och med mer än en månad från idag! Börjar irritera mig på att andra undrar om det inte är dags snart. Det finns de som nästan tjatar om att jag ska börja föda ut ungen. Det avgör ju knappast jag!
 
Jag har fått en introvert fokus. Känner stundom behov av att vara ensam, med mig själv och barnet. Intresset för andra mer utåtriktade saker börjar avta. Vill använda tiden till det som känns viktigast just nu. Arbetar undan sådant som ändå måste göras och sådant som jag lovat andra. Skjuter upp inköp av barnkläder, och vaggan vill jag inte bädda än.
 
Känner ibland av en molande värk som vid mens – en faktiskt ganska välkommen signal på att kroppen förbereder sig på att föda fram barnet.
 
Spara minnen
Ta en bild av magen. Snart ändrar du form! Beskriv hur du har förberett barnets ankomst. Har du köpt kläder, vagn, säng, och kanske satt upp en musikmobil?
 
Förlossningen
Liksom varje barn är unikt är ingen förlossning den andra lik. Jag är glad att kunna berätta om tre tillfällen som gett mig positiva minnen.
 
Spara minnen
Ta med en liten anteckningsbok och skriv ner din förlossningsupplevelse under det första dygnet i samband med att du ligger på BB. Fyll i din berättelse undan för undan så snart du får några minuter över.
 
Förlossning 1 Vecka 39-40
Har slutat jobba. Skönt att få stressa ner och få tid till förberedelserna inför att barnet ska komma. Försöker att prioritera vila när jag är hemma. Läser boken ”Att föda” av Abascal.
 
Känner av en kraftig tyngd nedåt, men mår i övrigt bra. Är lite klumpig då jag inte ser mina fötter så väl. Snubblar över saker.
 
Bokar in några träffar med andra så att jag inte ska stirra mig blind på det beräknade förlossningsdatumet. Allt är klart för barnet med skötbord, säng, några kläder etc. Kommer snart att packa min väska. TNS-apparaten har kommit. Testar den så att allt fungerar.
 
Så här i ”sista veckan” känns det rätt så märkligt att jag snart kommer att föda ett barn. Hur kommer det att se ut? Vem är det? Det är jobbigt att både ”vara beredd” på att förlossningen ska starta, och vara medveten om att det kan dröja än. Jag vill inte gå över tiden. Har väntat länge nog nu.
 
Kan inte fokusera på så många andra saker annat än förlossningen. Undrar hur värkarna kommer att kännas? Kan jag klara det här? Tankar på döden kommer nära. Vet inte vilken hissnande upplevelse jag står inför. Lägger en lapp i plånboken med namn på anhöriga. Känner mig både modig och rädd. Nu finns ingen återvändo – det här måste ske! Det gäller livet.
 
Vecka 41-42
Är trött, har diarré och mår illa. Ska städa och baka. Längtar efter bebisen med lite bristande tålamod nu. Går promenader – långt och länge. Vilar och känner av molvärk ibland, men den går över när jag reser mig upp.
 
Går på toaletten flera gånger varje natt och sover illa. Måste få till ett bra stöd med flera kuddar.
 
Blir trött på andras förväntningar om att barnet ska komma snart. Är också rädd att det hinner bli så stort att förlossningen blir besvärlig. Nu är jag tung och samlar på mig vätska. Fötterna ser ut som elefantklossar när jag tar av mig strumporna.
 
Nu har jag burit det här barnet i 9 månader och 13 dagar: Sov gott sista natten. Gick en långpromenad och kände en mer besvärlig tyngd nedåt. Något är annorlunda idag. Går i trappor i omgångar. Somnar fint på kvällen och vaknar vid 4-tiden på morgonen. Går upp och dricker välling. Kroppen knyter sig i en sammandragning. En ny känsla tar över. Inväntar nästa sammandragning. Den kommer, kryper genom kroppen med stegrande smärta till den når en topp och klingar av. Inväntar några värkar till innan jag intar en bättre position vid sängen. Värkarna kommer och går. Väcker min man. Tar fram TNS-apparaten och tar hjälp av den när nästa värk tränger på. De stickande pirrningarna från lapparna på ryggen känns som en behaglig motbehandling för värksmärtan.
 
Vi ringer till förlossningsavdelningen klockan 7 och frågar om de kan ta emot senare under dagen. Ställer mig sedan i duschen. Skönt. Värmen och strålarna mot kroppen hjälper mig att slappna av.
Tar på en cd med finstämd musik. Gungar framåtlutad mot fönsterbläcket och stundtals över en stol. Försöker äta banan men spyr upp den så att det skvätter över hela golvet.
Går in i duschen igen. Värkarna tilltar nu. De har en starkare karaktär. Den nya mer tilltagande smärtan kom så plötsligt. Jag vill få hjälp att klara av den. ”Nu bör vi åka,” förklarar jag för min man. Pressar fram orden mellan värkarna om vad mer jag vill ha med i väskan som han börjar packa.
 
En vän tar oss med i bilen. Den kränger fram på vägen. Har aldrig i mitt liv upplevt varje stöt och ojämnhet i marken så obehaglig. Värkarna kommer med en minuts mellanrum. Får vänta ut en värk i bilen innan jag kan kliva ur och får värkar i omgångar vid dörren till förlossningen och innanför, vid inskrivningsdisken. Hänger mig runt min mans hals och lyfter benen från marken.
 
Vi får ett rum genast utan att passera ett undersökningsrum. När barnmorskan mäter är jag öppen nästan 8 cm. Värkarna tilltar och jag får lustgas. Nu är klockan 12. Står på knä mot sängkanten och vaggar med kroppen. Suger tag i lustgasen när värken börjar. Ber om att få större dos. TNS-apparaten står på högsta insats, men jag känner inte av den längre. Antingen är smärtan så intensiv eller så att batteriet mattats av.
 
Barnmorskan undersöker mig igen och sticker hål på den buktande hinnan. Känner fostervattnet sippra ut, varmt och lent över mina ben. Överraskas snart av det tydliga tycket bakåt. Känner mig rädd inför att barnet nu är på väg ut. ”Krysta nu om du känner att du vill det,” uppmuntrar barnmorskan. Skriker in i lustgasmasken. Ett avgrundsvrål jag aldrig hört förut.
 
Klockan närmar sig 15.00. Börjar krysta stående mot sänggaveln på knä. En märklig känsla. Lyder barnmorskans instruktioner. Trycker med kraft nedåt. Byter ställning till huksittande. Känner kraften tillta i krystningen. Pressar nedåt med hakan mot bröstet utan att skrika och släppa ut luften i lungorna. Är nu medveten om vad som håller på att hända. Det svider som eld när öppningen sakta vidgas. Så kommer han – vår lille pojke. När huvudet passerat kan jag känna hans mjuka och varma kropp födas fram. Så snart han läggs mot mitt bröst kysser jag hans rödskrynkliga panna, och känner en omedelbar lättnad för att allt är över.
 
Förlossning 2
Vecka 39
Är mer trött nu än tidigare och kommer absolut att passa på att vila när William sover. Lillkusinen Ellen kom till världen 8 november så ”vi är på tur” härnäst. Känns mer stilla med väntan nu tack o lov, men en del kan bara inte låta bli att kommentera både magen, bebisen och tiden. Suck.
 
Har haft en del halsbränna igen, barnet sträcker väl ut sig och lägger baken så att magsäcken trycks ihop. Det är en hel del rörelse därinne, och fötter och ben känns ganska kraftiga. Jag mäter 104 cm runt midjan – det gjorde jag förra gången också! En del ”menskänsla” har det varit, men ingen överdriven molvärk. Sammandragningar har jag dock, och besvär med bäckenet.
 
Nästa vecka då de verkliga ”vänta”-dagarna inträder tänkte jag baka kola, lussebullar och pepparkakor och småfixa en del saker. Det är inget roligt att stirra sig blind på förlossningsdatumet och sedan få vänta, och vänta. Känns bra att planera upp tiden lite – jag behöver det. Har ännu inte plockat upp och provat TNS-apparaten. Vaggan tar vi nog upp till helgen som kommer, samtidigt som vi köper in det sista från Ikea.
 
Om två dagar har jag fullgjort mina 40 veckor: Kände av en del molvärk under den sista natten och noterade att slemproppen gick. Vilar till 8 på morgonen. Skönt, med tanke på att nattsömnen blev störd. Duschar med den blivande storebrodern på morgonen och färgar håret. Pysslar i ordning i hemmet och analyserar om jag har några ”känningar” idag.
 
Går iväg med vagnen till stan för att handla. Köksgardiner och bindor till att ha efter förlossningen står på listan. Köper lite kläder och mat. Har nu börjat känna av en viss regelbundenhet i sammandragningarna. Tror först att smärtan beror på att barnet trycker på bäckenet.
 
Tar mig hem med blivande storebror som är trött. Bär honom de sista trapporna hem, ger honom lunch och hjälper honom att komma till ro. Slänger en blick på klockan ett par gånger under matlagningen. Den är strax 12. Smärtan är återkommande. Det betyder värkar! Ringer min man på jobbet för att förvarna honom. Han ber att få ringa upp. När han gör det har han just sänt av svärmor – vår inbokade barnvakt – på stan. ”Jag vet inte,” säger jag. ”Kanske är det dags nu, kan du ta dig hem?” Han lovar att försöka.
Plockar i ordning, hänger upp tvätt och tar fram det som ska med till förlossningen. Bäddar sedan med kuddar i sängen för att lägga mig mer. Kommer inte till ro. Nu gör det ont! Ringer min man och får till min lättnad höra att han är på väg hem. ”Var lämnar vi vår pojke?” undrar jag.
 
I samband med att min man kommer hem är värkarna starka. Han hjälper mig att sätta ihop och få igång TNS-apparaten. Sköna pulsar!
 
Efter några telefonsamtal har vi funnit en barnvakt. Nu ringer vi till förlossningen. ”Min fru har en liten förlossning på gång, du kan få prata med henne” hör jag min man säga. Bearbetar en ny värk och hör barnmorskan kommentera i luren ”det är bra, du andas fint”. Jag förklarar läget och får svaret att vi är välkomna även om värkarna ju inte varit etablerade så länge. ”Det kan hända att vi skickar hem er om undersökningen visar att det är långt kvar,” menar barnmorskan. Det är vi med på.
 
Vi väcker blivande storebror. Han klär på sig medvilligt och får ett äppel i handen. Vi förklarar läget och vem vi kommer att lämna honom hos. Han nickar. Utanför dörren bearbetar jag ett par värkar i trapphuset och en i bildörren innan vi kan åka iväg.
 
Vid barnvakten kliver jag av bilen, bearbetar en värk och säger hejdå till William. ”Nu ska vi åka och ta ut bebisen,” förklarar jag. Tar tag i dörrposten och andas genom nästa värk. Han förstår.
 
Strax sitter jag i framsätet på en bil vi lånat hos barnvakten. Ägaren följer med för att ta den hem. Min man kör. Värkarna pulserar och smärtan stegrar. Mannen i baksätet börjar räkna hur långt det är mellan värkarna. ”Två minuter. Oj, ju igen? Då är det en minut mellan dem.”
 
Vid förlossningsbyggnaden får jag ta en värk vid bilen och en vid ytterdörren när vi kommer in. Min man går på toa samtidigt som jag skriver in mig, och tar en ny värk. Slänger TNS-apparaten över receptionsdisken. Hör barnmorskans kommentarer: ”Det är bra, du andas fint.”
 
Vi hänvisas in till ett undersökningsrum. Klockan är nu 16.11. Värkarna är enorma. Sliter i sänglakanet av papper fram till toppen av värken och ler sedan modigt mot kameran som min man slänger upp. Har blivit ombedd att kissa i en mugg och gör det lydigt på toaletten.
 
Nu börjar mitt tålamod tryta och jag vill ha hjälp mot smärtan. Lustgas! ”Be dem komma!” uppmanar jag min man. Vid undersökningen visar det sig att jag är öppen 8 cm. Vi slussas till förlossningsrummet. ”Jag vill ha en gåstol att hänga mig i,” ber jag. Känns som en evighet innan den kommer på plats. Lyfter kroppen vid nästa värk. Barnmorskan placerar en sackosäck under. Hinner ta ett djupt andetag i lustgasmasken. Domnar bort och händerna pirrar av syrepåslaget.
 
Med känslan av trycket neråt kommer ångesten inför krystningfasen. Hör mig själv vråla ”urskriket” och sedan ”jag vill inte!” Det ropet är obönhörligt. Nu fanns det ingen återvändo. ”Du måste lyfta dig upp så att barnet får plats,” menar barnmorskan. ”Jag kan inte,” skakar jag på huvudet tillbaka.
 
Varmt fostervatten rinner utför benen. Hinner aldrig uppfatta att barnmorskan tar hål på hinnorna. Får plötsligt minnesbilder från min förra förlossning. En bisarr och märklig känsla av att genomgå den igen. Ger efter för trycket och känner hur barnets kropp lotsas den sista biten genom mig. När han ligger där lite blålila, skrikande så kan jag se honom ordentligt. ”Tack gode Gud” jublar jag ett antal gånger. Så fin, så hel, så vacker! Tar mig upp på sängen för att kunna hålla honom till mitt bröst. För mig har tiden på förlossningen framstått som flera timmar lång. I verkligheten har bara 29 minuter passerat från det att vi skrevs in.
 
Förlossning 3
Vecka 40
Barnet trycker neråt med påföljande smärta i bäckenet. Kissar och bajsar hela tiden, ofta med en föregående ”värkkänsla”.
 
Har gått över tiden en vecka och ska väl inte behöva vänta så länge till? Mest påfrestande är andras väntan och förfrågningar om ”när det är dags”. Hur skulle jag kunna veta det? ”Barnet kan välja att komma nu eller om en vecka så tjata inte,” tänker jag. Längtar efter bebisen. Känner mig otymplig ibland, och vid andra tillfällen smidig och full av energi.
 
Lurades igår att tro att förlossningen kommit igång. Med någon typ av regelbundenhet återkom en sammandragning, som inte var så smärtsam. Svärmor kom hit och sedan avtog allt. Alla hoppades väl. Så jobbigt nu med förväntan från alla håll. Blir tyvärr stressad.
 
Min man är min riddare! Han tog barnen, skjutsade hem svärmor och är nu hos några vänner. Jag har lagt av telefonen, och har mobilen på. Har sovit (vaknade så tidigt i morse) och känner mig mer full av mod nu.
 
Jag har nu fullgjort 40 veckor och 6 dagar: Sov skönt hela natten och väcktes vid 5-draget av sammandragningar. Analyserar deras intensitet och om de återkom. Går upp, duschar och gör mig i ordning. Sätter ihop TNS-apparaten och ringer svärmor. Min man blurar mot mig från soffan, dit han förflyttat sig när jag tog mellanpojken till vår säng på natten. Förklarar läget och ber honom att hämta sin mamma.
 
Fixar i köket. Värkarna är inte särskilt starka, men de är återkommande och ger bättre gensvar när jag rör på mig. Tar bort TNS-apparaten. Den gör ingen nytta än.
 
Kollar om pojkarna är vakna och berättar att svärmor kommer vara hos dem när vi åker och ”tar ut” bebisen. De nickar och förstår.
 
Ringer till förlossningen när jag har 4 värkar av lite skiftande karaktär under 10 minuter. Inte ens i bilen tilltar värkarna. Vi skrivs in vid 9-draget. Vid undersökningen visar det sig att jag är öppen 6 cm. Känner mig missmodig, och nästan lurad. Så lite! Och värkarna är inte särskilt smärtsamma. Är rädd att det tar tid innan de tilltar. Nu är vi ju här för att föda! Vad väntar kroppen på?!
 
Lite senare får vi ett förlossningsrum. Jag rör på mig i korridoren och känner att värkarna tilltar. Vi blir lämnade ensamma en kort stund men jag får be barnmorskan att komma. Vill ha mer lustgas. Lyfter mig i gåstolen vid nästa värk. Blir överraskad av den nya intensiteten.
 
Förlorar nästan kontrollen. Suger in lustgasen och försvinner in i dimman. Befinner mig i ett drömland och i en återupplevelse av tidigare förlossningar. Pojkarnas namn dunkar som mantran i mitt rusiga huvud.
 
Värkarna tränger sig på, intensiva och smärtsamma. Trycket neråt och bakåt tilltar. Jag vet att det är dags. Tar mig upp i förlossningssängen. Står på knä och hänger över sänggaveln.
 
Hör mig själv skrika in i lustmasken. ”Neeeej!” En ny ångest tar över. ”Vad är det,” undrar barnmorskan. ”Gör det ont eller trycker det? Både och?” ”Hmm, snyftar jag,” samtidigt som tårarna bränner i ögonen.
 
Sätter mig på huk och instrueras att krysta. Fortsätter att ta djupa andetag i lustgasmasken. Min man hejar på ”ta i nu”. ”Nej, vänta,” menar barnmorskan. Hon får kalla på mig, och jag klarnar från lustgasdimman. Hon ser på mig och säger strängt att nu måste jag hjälpa till att få ut barnet i nästa värk. Jag nickar och är med. Känner mig långt från modig, men gör som jag blivit tillsagd och tar i.
 
Så kommer del lilla varelsen vi väntat på. Hon är svullen i ansiktet och har krusigt svart hår. Näsan ser ut att ha blivit snedtryckt. Tar henne till mig. ”Välkommen!” säger jag, lättad över att allt är över. Klockan är 11.44.
 
Läs mer om var dag med barn