Orden och Min och Mitt
För en tid sedan hade William en ”stänga-dörrar-period”. Har gör det fortfarande ibland, men inte så intensivt. Det skedde i samband med att uttrycken för ”min” och ”mina” blev allt starkare. Ibland ville han bara vara ifred, men emellanåt handlade det mer om att hinna göra något ”förbjudet” innan jag hann komma dit (såsom att försöka lyfta lillebror eller ta en frukt).
 
Man kan bli tokig för mindre med alla upprepningar. När vi hälsade på mormor så gick vi på promenad och en traktor körde förbi. Innan vi var framme vid vårt mål så hade William hunnit upprepa sin mening om att traktorn körde förbi på vägen ett hundratal gånger, ivrigt gestikulerande mot vägen.
 
Undrar just hur mycket man förmedlar egentligen och hur mycket barn hinner snappa upp? En dag stod William på toastolen med överkroppen bar, pekade på sina bröstvårtor och sa stolt ”tuttar”.
 
Bajs och skräp är spännande. ”Bajsbilen” hämtar allt vi slänger ut har han förstått. Bajs är dessutom ett roligt ord att säga.
 
Nu flödar orden ut och William upprepar friskt nya ord och använder dem. Meningar har det också blivit – med tre ord och han använder ”jag” och ”min”. Allt kom nästan på en gång. Nu är han mycket intresserad av att lära sig prata mer och är noga med att vi förstår. Teckenspråket som han använde för flera ord förut håller nu på att bytas ut mot ett ”riktigt” ordförråd.
 
William var rolig häromdagen när han var riktigt trött och mumlade inifrån sitt rum: ”Solen det räcker nu” (han önskade att den gick och lade sig!).
 
Han har börjat ”förstå” färgerna. Var vi än är nu så pekar han ut vad som är ”svart”: Min kappa, mörkret i tunneln etcetera. När man ber honom att ta fram en viss färg (röd, blå eller svart) ur legot så klarar han det för det allra mesta med glans.
 
Just nu är det mycket av ”mina” och ”jag”, samt frambeställning av diverse önskade saker, mest frukt ”Apis jaa” (”Jag vill ha klementin”), men även chips (”bapis”) som William har fått smak på. Allt från leksaker till vanliga saker i hemmet märks ut med orden ”min(a)”, men även som en fråga då han vill kontrollera hur långt hans område går, en del saker är ju faktiskt våra gemensamma.
 
2,5 år: William pratar hela tiden nya ord och härmar efter som en papegoja. Han är noga med att kontrollera att vi förstår hans ord och att han säger dem korrekt. ”Pappa mesher ha” – jag vill att pappa ska ha semester – klämde han ur sig idag.
 
Han pratar mer och mer, har egna ord som ”bampen” (trehjuling eller cykel), och ”boppe” (motorcykel).
 
”Du är dum”, testar han mycket. Sedan hittar han på en massa lustiga namn och säger om alla och allt: Du heter ”micki”, eller ”mid”, eller ”ulle” om fåret, vilket var ganska passande. Det är som en lustig lek för honom.
 
Han är numera väldigt medveten om skillnad på pojkar flickor med snopp och snippa.
 
Spara minnen
Vilka uttryck ger ditt barn för att det vill hålla koll på ”sina” saker? När började det använda ord som ”min” och ”mitt”? Vilka begripliga meningar säger ditt barn?
 
Trots
William är inne i en ny trotsperiod och är ganska svår att hantera ibland. Vi bråkar emellanåt och han gråter och jag är arg. Han lyder dåligt, men vill också göra rätt och lyda. Svårt för honom själv. Nyss fick han en ordentlig nattning igen då han ropade på mig efter att ha sparkat av sig täcket och kastat nallen. Gick in i rummet, gav honom nallen och stoppade om honom. Sade god natt och gick. Nu skriker han igen.
 
Han har ett snabbt skiftande humör och sinnesstämning; vill, vill inte, och gråt däremellan – sådant framkommer mest när han är trött och borde vila, men som sagt han kommer inte till någon ro mitt på dagen utan somnar ganska tvärt på kvällen av total utmattning.
 
Det är en ny brytperiod. Han är klängig och humöret skiftar som en kappa i vinden. Han skriker häftigt och vilt. Vrålar ”nej”, men är sedan lika glad och tillgiven som tidigare.
 
William har varit lite bångstyrig emellanåt, kanske som en kombination av de nya kraven som ställs på honom och den ålder som han är i. Han trotsar emellanåt och man får ”vänta in” honom när man ska göra vissa saker – men för det mesta går det bra om man är tydlig med vad som gäller och talar om varför det är på ett visst sätt. De värsta ”anfallen” av hans humör kommer när han är trött – vilket inte är helt konstigt, så det bästa är att förutse när han inte längre kommer att orka med att till exempel leka på lika villkor eller gå en länge promenad. Vid ett par oturliga tillfällen har han puttat på andra barn, eller knuffat. På Öppna förskolan så åkte två yngre barn i backen efter varandra (Williams förtjänst) och sedan fick jag släpa ut honom därifrån. Men man lär sig – dels att jag måste vara där och lite förutse att det kan hända – och dels att jag måste hjälpa honom att komma till vila innan han blir för trött.
 
Leka med andra
På öppna förskolan kom en tjej, Karin, som är 3 år. När William fick syn på henne ställde han sig vid mina ben och sade till mig, lite blygt med blicken på henne i ögonvrån, ”tjij”. ”Ja”, sa jag. ”Gå fram och hälsa du.” Då tog han upp en liten gosekanin från golvet och gick fram med den till henne. Hon tog emot den. Så sade jag ”Hon kanske vill leka?” ”Fråga henne om hon vill följa med och trycka figurer i degen”. Och det gjorde William med en pekande gest och ett mummel av ”(K)Om”. Så satt de sida vid sida ett tag och tryckte figurer i trolldeg. Emellanåt tittade William först på henne och sedan på mig och viskade ömt ”tjij”. När leken var slut och vi skulle gå hem så blev det kramar till farväl.
 
Vi har hittat lek-kompisar till William och jämngamla bäbisar till deras småsyskon. Veckan brukar se ut enligt följande: måndag, träff med någon mamma och jämnårig till William på Öppna förskolan; tisdag: träff med 6 mammor och jämnåriga till William och lillebror John; onsdag: pappas lediga förmiddag och ”William-pappa”-stund och lite tid för städning (det behövs – ett par dagar in i veckan ser lägenheten lika faslig ut som den gjorde före helgstädningen); torsdag: barnsång för barn 1-3 år i stan; och fredag: träff med svärmor och återigen lite städtid för mig.
 
William blir lite stöddig inför mindre barn, men beter sig annorlunda med äldre som han har ”respekt för”. De mindre kan han vilja visa var gränser går för ”Mitt”, och kanske knuffa ibland (det är jobbigt att behöva säga till!). När han är pigg och inte slut på energi eller i behov av middagssömn så leker han bra med alla.
 
2,5 år: Torsdag och fredag förmiddag går William i förskola, däremellan bokar vi in möten med mammor och jämngamla. William är till freds med livet. Utbrott med puttningar och trots är nästan borta. Han är ett förskolebarn med den mogenhet som följer. Men det förekommer en del trots när tröttheten smyger på (men vem blir väl inte grinig då?).
 
Spara minnen
När började ditt barn intressera sig för att leka med andra? Vilka barn leker ditt barn med? Hur beter det sig i leken?
 
Lekar och motorik
Sedan OS gick på tv har William börjat utföra avancerade konster. Med stor ansträngning och allvarligt ansikte tar han sats och springer fram, häver sig över bord och stolar och lyfter upp ben och armar, för att i nästa stund virvla runt på golvet och sedan bli stilla mitt i en pose.
 
William, 2,5 år, har ett stort ”se-mig”-behov just nu, och är påhittig. Sedan en tid har han satt grejer under fötterna för att kunna åka ”skridskor” och sätter sig i lådor för att åka traktor eller båt, samt flyger fram på ”rullbräda” (försöker använda stråbrädan till detta).
 
Han hittar på nya namn åt alla och tycker att det är skoj när jag ibland också blir ”Alice” med fingerdocka, eller en bebis som han ska ta hand om. Han riggar upp högar med grejor och ska köra traktor. Gillar vattenlekar och att själv ”laga mat”. Kommer och bjuder på legobitar som är godis eller pizza.
 
Med en galen fantasi leker han numera mycket ”Vad heter du?” och hoppas att alla hemma ska hitta på nya namn och roller åt sig själva varje gång, såsom han själv gör.
 
Sjukdomsvinst – ”vara bebis”
William kommenterar hur det är att vara sjuk; man behöver medicin, stolpiller och plåster. ”Jag har feber”. ”Det kan komma blod.” Han använder det ibland som en förevändning för att bli lite daltad med och för att få sova i mammas och pappas säng. Eller som i natt, menade han att hans säng var blöt, men det var den ju inte.
 
Han tävlar med lillebror (John, som närmar sig 1 år) om mammas uppmärksamhet. Båda vill till famnen först. Men de försöker också ge varandra utrymme. Lite av det där med ”sjukdomsvinst” syns hos dem båda ibland. Om William har en svår period, som nu då han är lite ängslig och inte vill släcka lampan, inte stänga dörren, inte bli lämnad ensam, så tycks lillebror vara alltför mycket i vägen för honom. ”Mamma jag har ont i huvudet.” ”Mamma jag har slagit mig.” Ibland slänger han sig till och med på golvet och låtsas slå sig för att bli sedd, hörd och bekräftad. Men William blir sedd hela tiden, trots det verkar behovet stort, STORT. Hos lillebror också, som har en mycket envis vilja. Han vill ha allt som de stora, och som storebror. En rullad tunnbrödmacka, samma höjd på stolen, samma mat, samma, samma…
 
Spara minnen
Vad gör ditt barn för att fånga din uppmärksamhet? Vad gör ni den tid ni har tillsammans?
 
Monster på tapeten
William är inne i en gråta-det är-jobbigt-och-alla–är-dumma-period. Jag har hört mig för om att fler barn i hans ålder är sådana. Han vill sitta i knäet och helst ha lyset tänt i rummet när han ska sova. Han kommer ofta till våra sängar och sover nästan när han gör det. Pratar mycket om lejon och hajar som kommer och ska bita. Det går bra på förskolan och han trivs, men ibland har han varit lite klängig innan jag får gå.
 
Han har många tankar om lejon som smyger runt överallt med vassa tänder, och hajar och tjuvar. Man måste gömma sig, det är ju farligt.
 
Lillgubben är lite mammig och stötvis ängslig och rädd. I natt vaknade han vid ett par tillfällen och grät därför att ”lejonen kom och skulle bita honom”. Han låter sig tröstas och lyssnar när vi förklarar att lejonen bor i djurparken.
 
Ibland leker han att han är en bebis. Han ska vara nära, hålla mamma i kjolen och att jag måste vara med. ”Gå inte så fort! gråter han. Håll i handen.” Han är även orolig på natten: pratar mycket i sömnen och rör mycket på sig.
 
Potträning
William har valt att bajsa ordentligt på toaletten några gånger nu, men kisset hamnar gärna utanför när vi pottränar. Svårare att hantera kanske?
 
Vi tjatar om bajs o kiss, och ibland ser vi framsteg, men ett tag blev det för hårt tryck på pojken och han blev helt avig. Det har hänt en gång förut och jag känner igen mönstret: han blev ”trött”, ”gnällig” och bebisaktig, klängig och trotsig. Extremt jobbigt! Så vi bestämde oss att inte pressa honom med potträning för ett par dagar och inte säga ett ord om att gå på toa, och sätta på blöjan istället. Det tog en dag sedan var han helt ”normal” igen, och det höll i sig. ”Extrem-trotset-allt-är-nej” försvann.
 
2,5 år: William har låst in sig på toa och bajsat. Han tycker att det ”luckar” när man bajsar så han vill helst vara ensam och städa efter sig. Han gör nu fina framsteg i konsten att kissa själv och att göra det på andra ställen än i blöjan och byxan. Idag har han varit utan blöja sedan morgonen och kissade visserligen i byxan när vi var ute, men kissade sedan två gånger ute vid en buske och sedan två gånger på toaletten inne. Vi har köpt en fin cykel som han kommer att få i förväg-present när han har lärt sig att ”gå på toa”.
 
Han vill helst klara toabesöken ensam, och är känslig om man tränger sig på för att hjälpa honom med bajset som fastnat på benet. Synen när man kommer in efter att han suttit inlåst ett tag är rätt rolig: där står han med nerdragna byxor och torkar toakanten. Hela toaletten är full av papper.
 
Spara minnen
Skriv upp hur barnet lärde sig att bli kvitt blöjan. Bestämde det sig själv? Tog det lång tid? Skriv datum för första blöjfria dagen.
 
Nästan 3 år och vill bli stor
Under en längre tid har Willam tjatat om hur stor han har blivit och vad som hör till när man är en ”stor pojke”. Han har också sagt att han är man, men det menar vi att han inte är. I bilen har han flera gånger sträckt på sig och visat med handen hur stor han är och i soffan, och på stolen… Stora pojkar får åka cykel, stora pojkar bär inte blöja… I samma veva så har han börjat förstå att han också varit liten, och kan ”känna igen” sig själv som bebis på kort. Jag har förklarat att han en gång låg i min mage (han ville nämligen annars mena att vi hade köpt honom vid ett tillfälle – allt kostar ju, vilket han vet vid det här laget). En dag vid bordet (vi hade gäster) så säger William att han varit liten och legat i mammas mage och inte kommit ut. ”Nej,” säger jag, ”men sedan kom du ut”. ”Kissade jag där inne?” undrar William. ”Ja, det gjorde du,” svarar jag. ”Och sedan kom jag ut här,” säger William och pekar på öppningen i min tröjärm (!)
 
Vi var ute i parken och lekte med bilarna, sedan kom det ett gäng 6-åringar. De började spela bandy och William och jag tog efter. När vi hade passat några bollar till varandra sa William att han ville vara med de andra, och jag uppmuntrade det och backade ur planen. Sedan var det fantastiskt att se hur han minglade sig in bland de äldre killarna, försökte ta bollen och bäst av allt: blev accepterad av dem. En kille sa att ”han är med oss, ni måste skjuta till honom också”. Så William spelade på, fick passningar och tog bollen. Jag tror inte att han vet vilket lag han hörde till, men det spelade ingen roll. Han var med!
 
William vill numera somna med bok som han bläddrar själv i istället för nallen. Han frågar om lejonen är säkert inlåsta när han ska sova och vill ha lampan tänd och dörren öppen.
 
Han sjunger gärna och vill spela på den ”stora gitarren”. Så klämmer han i framåt slutet av sångerna i texterna. Han pratar nu mycket om när han ska fylla 3 år.
 
Rollekarna har börjat komma. William tillverkar svärd och vill slåss. Han har lärt sig hur man ger upp när motståndet är för hårt: ”Upp med armarna på sträck!” Han har också börjat bygga kojor. Lejon är alltid skoj att vara, eller så kan man låtsas att de kommer! ”Spring för livet.” Han involverar lillebror John (snart 1 år) i kurragömma och lejonjakt.
 
William pratar en del om ”föjut” då han var liten eller något som hände ”då”. Ibland kommenterar han vissa saker som John gör nu och han själv gjorde som liten och jag blev arg eller så… (som jag blir på John när han ställer till ofog).
 
På förskolan menar de att William är lite klemigare med mig. Tydligen är det där med att knyta an till ”Motsatta könet” normalt för 3-4 åringar. Hm. ”Mammas lille pojke.”
 
Vardag med John, 2 till cirka 2,5 år
John vaknar på morgonen och är mammig. Han skriker fortfarande en del och knuffas, puttas med andra och har det allmänt lite svårt att hantera sin egen starka vilja. Men emellanåt så är allt riktigt bra. Han är go´, snäll och vill gärna hjälpa i köket med förkläde på. En gång så fick han mig att skämmas ordentligt. Blev så snabbt arg då han ville stoppa rå köttfärs i munnen. Reflekterade sedan över att han ju inte så lätt kunde veta att man inte får göra så. Han ville ju bara smaka av köttfärssåsen vi lagade.
 
Han gillar tåg och leker gärna självständigt och agerar inte lika mycket på Williams kommando längre. John slår faktiskt ifrån när William (4 år) muckar med honom.
 
John visar påtaglig rädsla när det är otäckt på film och vill inte bli lämnad ensam. Det verkar vara ålderstendenser.
 
Lillgubben agerade så fint med lillasyster (3 månader). Han var så märkbart stolt över att få ge henne en leksak: gick fram och gav henne den mjuka prasselboken, och liksom trall-hoppade sedan tillbaka till sin plats i soffan.
 
Det är jobbigt när man inte får stopp på sitt barn. John lyder inte utan stampar i pölar med sina mockaskor. Han stannar heller inte när man ber honom göra det utan rusar iväg. Känns extremt jobbigt i närheten av tät trafik. Och farligt!
 
Han vill gärna gå på toaletten. Där lägger han upp den lilla snoppen över toalettkanten (såsom han sett storebror göra) och pressar några droppar. Han testar också att sitta. Vill helst vara där inne ensam och kissa och fixa.
 
På dagarna får man akta sig för att rubba Johns ”cirklar”. Då vill han börja om från början igen och göra allt ”lelv”. Det hjälper ibland att var övertydlig, att säga saker mer än en gång, upprepa och vara extremt tydlig med vad det var man ville. Då släpper trotset ibland.
 
John testar sin hörsel genom att slå händerna rytmiskt över öronen. Han pekar på sår och undrar om de går att tvätta bort. ”Bood,” säger han och ser ledsen ut.
 
Han binder ihop allt fler ord och är noga med att vi går igenom orden i böckerna. Håller hårt i min hand så att jag inte ska bläddra vidare förrän vi är klara, och bläddrar tillbaka för att gå igenom orden igen.
 
John är uppe och hoppar på nätterna. Tar sig ur sängen och klättrar runt, lägger bilar i en lång rad någonstans och så vidare… Suck.
 
2,5 år: John tränar att gå på toa och kissar fint, men han verkar vara lite rädd för att bajsa där också. Han är nu stor – och som jag upplever det, ett förskolebarn – även om han har långt kvar med talet. Han sätter ihop två ord, men är annars inte så pratig. Använder sig istället av ett starkt kroppsspråk. Har lugnat sitt temperament något, men vill och kan själv. Man får inte rubba hans cirklar – då blir det utbrott, men det är lättare nu att lägga saker till rätta och förklara att vissa saker måste mamma och pappa få göra. Han kräver sin middagssömn och blir annars trött och gnällig eller rent av bråkig och arg. På morgonen kommer han och vill krypa ner en stund bredvid i sängen och bli omhållen. Sedan är han nöjd och kan inta frukosten.
 
John fortsätter att vansinnesskrika ibland. Får visa med bestämdhet att så gör man inte. Man får inte sitta vid bordet och skrika, och man får inte härja så i sin säng på kvällen. Det är tröttsamt att tjata, att bli arg och höja rösten. Sedan har vi ändå mysiga stunder på kvällen, med bokläsning och sångstund. John ”lallar” med och klämmer i med orden på de ställen han kan.
 
Under en längre period har han velat hålla oss i handen när vi rör oss ute eller i trappan, bland människor etcetera. Ganska typiskt det beteende som William hade då han började förskolan. Kanske hinner John förbi den värsta känslan av rädsla och separationsångest innan det är dags för John att börja om ett par månader. Numera vågar han i alla fall höra på sånger om monster och farliga djur. Tidigare var han rädd för det. Han till och med uppmanar mig att sjunga sången om ”monster på tapeten”, och lyssnar noga samtidigt som han flackar med blicken lite oroligt.
 
Helt nyligen började han visa mer intresse för att interagera med andra barn. Till exempel kan han på mer lika villkor delta i bollekar. Det har tidigare retat storebror (4 år) att John lyft upp fotbollen och sprungit iväg istället för att passa bollen tillbaka, men nu verkar det som om John faktiskt kan tänka sig att passa andra när han får bollen. När storebror leker kan man se hur John liksom ”pressar sig in” mellan de stora barnen för att bli en i gänget.
 
2 år och 8 månader: John är nu blöjfri. Han är enormt duktig och går på toa just som han ska. Ett par bajsning har det blivit i byxan, men i övrigt är han duktig. Är han trött så sätter han sig förstås på tvären ibland, men numera är han lättare att tala till rätta. Fast i natt ropade han på mig och sedan gick han i baklås – och sa ”bort” när jag kom. Så höll det på flera gånger. Till slut tröttnade jag på att springa och var rädd att han skulle väcka alla (det var ganska sent). Efter att jag blivit arg blev det senare tyst och sedan hörde jag honom ropa snällare ”mamma, täcke mig”. Då gick jag till honom, pussade god natt och lade täcket på honom som han ville.
 
Det har varit svårt att avväga om John behöver sin middagssömn eller inte. Sedan han blev 2 år har det hänt att vi hoppat över den. Han är då trött på kvällen, och grinig på dagen emellanåt. När han sover på dagen blir sömnen så djup att det tar tid att väcka honom och få honom på gott humör igen. Dessutom har han mycket energi kvar på kvällen då han egentligen borde sova. Det känns därför som om vi hjälper honom att klara dagen utan middagssömn. Vi kan sitta ner och vila på annat sätt. Läsa bok, eller mysa i soffan.
 
Tänkte på hur John varit noga med att ingen får röra hans saker om han lämnar bordet eller ett rum: ”Inte röra”, säger han innan han går. Kanske är det typiskt för ett barn i den här åldern, kring 2,5 år. Jag såg en annan liten tjej som gjorde samma sak. Ofta blir barnet nöjd då man kan bekräfta att man ”vaktar” så att ingen annan tar hennes eller hans tillhörigheter.
 
Snart 3 år – allmänna tips:
När barnet närmar sig 3 år uppträder det förmodligen mer balanserat. Främlingsrädslan mattas av. Språket är mer utvecklat. Barnet erövrar nu allt mer de vuxnas värld. Därför kan så kallade associationsleksaker vara till god hjälp i leken och ge ny kraft åt barnets fantasi. Det finns gott om leksaker som efterhärmar de vuxnas redskap. Kanske hittar du även hemma oömma saker som ditt barn kan pröva. Har du gamla nycklar eller väskor vill ditt barn kanske låna dem. Ta fram gamla hattar, kläder och skor. Ditt barn kommer med god fantasi att pröva dem!
 
Låt ditt barn bygga sin värld i former av lego och klossar, enkla tåg- och bilbanor med slittåliga tågvagnar och bilar.
 
Med en dockvagn kan barnet vara med i den vuxnes roll som mamma och pappa. Kanske kan det även byta enkla kläder på en docka.
 
Någon gång mellan 2-3 år kan barnet börja klippa med en lämplig barnsax, måla och göra figurer i lera.
 
Träna ditt barn på att lägga enkla pussel, och öva grovmotoriken på en trehjuling och i klätterställningar.
 
Läs mer om var dag med barn