Det har blivit allt mer tydligt att många föräldrar idag känner sig vilse i frågor kring gränssättning. Bengt Grandelius tror att det kan ha med vår samhällsstruktur att göra.
- På samma gång som många i föräldragenerationen gjort sig av med gamla traditioner kring allt från familjesammansättningar till principer för uppfostran har ingen ny fast form skapats för hur vi bör förhålla oss i våra liv. Vi söker med ljus och lykta efter ett slags "facit".
 
Konflikter är inte farliga
Många är rädda för att komma i konflikt med sina barn, men Bengt menar att det tillhör barns utveckling för att bli en egen individ.
- Ordet "trots" är något som vi psykologer vill revidera. Det ger en slags felaktig antydan om ett otillbörligt motstånd, när det egentligen är naturlig del av utvecklingen som finns där som ett bevis på att barnet testar sin självständighet.
Bengt påpekar att barnet behöver få orientera sig om vem han eller hon är i den här verkligheten och att det kan vara en jobbig fas.
- Barn prövar ut "vem är jag" och "vad får jag inte göra", vilket också är en del av barnet. Det är ett steg i utvecklingen som vi bör se positivt på och vara glada för. Tyvärr ser alltför många föräldrar på sina barns "trotsbeteenden" som en belastning då vi i ett stressat samhälle har allt mindre tid och energi att orka med konflikter.
 
Ge barnet ett alternativ till sitt handlade
Gränssättning kan ske på ett strukturerat sätt utifrån påbud om hur saker och ting ska vara. Då slipper man även det tråkiga att säga "nej", även om det också är nödvändigt ibland.
- På samma sätt som vägarbetare får visa på en väg runt hindret kan det oftast vara bättre att ge barn alternativ till ett handlande eller en önskan.
Föräldrar kan luras att tro att barnet är kallt beräknande.
- I sådan situationer kan man känna sig kvävd, men då har det redan gått för långt och när vi ska hävda oss överreagerar vi och alltsammans kommer att likna pajkastning.
Att inte hålla på sin integritet, självrespekt och sitt egenvärde leder bara till förluster för både barn och förälder.
- Det är den största synd man kan begå – att hela tiden backa och vara eftergiven. Det finns en inre klocka som säger till när vi låter oss utnyttjas, och då bör vi säga ifrån – i god tid.
 
En "snäll och hygglig" förälder föder osäkerhet hos barnet
När "curlingtendenserna" började redan på 1950-talet, som en revolt mot tidigare strikthet gentemot barn, ville man vara "snäll och hygglig".
- En sådan inställning när det gäller gränssättning föder en osäkerhet hos barnet, fastslår Bengt.
- Föräldrar som inte sätter gränser placerar sitt barn i ett livsrum utan väggar. Ett sådant rum blir svårmöblerat. Barnet reagerar ofta med att bli väldigt osäkert eller beskäftigt.
 
Skilj på gränssättning och kränkning
När man kränker en person "plattar man till" den utan att ta hänsyn till individen.
- Att sätta gränser och säga "här är det nog" är något helt annat, menar Bengt.
- I de sammanhangen är det den vuxne som representerar samhället och visar på vilka villkor man samspelar med andra.
Bengt har märkt att en vilsenhet kring gränssättning avspeglas i många föräldrars frågor kring barnfostran. Man tycks blanda ihop barns rättigheter med deras förmåga.
- Det ligger i människans natur att vi vill unna våra barn det bästa, men det verkar som om vår generation bara vilja ge ”det goda” och att undvika gränser och konflikter.
Barnet bör få fasta gränser att förhålla sig till, men föräldern bör också föra en dialog med sitt barn.
- Allt behöver inte vara fixerat och färdigt. Det som krävs är dock att man som förälder kan dra streck i debatten och inte lämna barnet med ett för stort ansvar att själv bestämma i frågor som det inte alls är moget för.
 
Barn är inte medvetet elaka när de skriker
Barn är inte medvetet elaka när de skriker.
- När barn skriker gör de det för att synas och nå fram till oss, eller för att få sin vilja igenom om de är vana vid det.
I sådana situationer kan barnen känna både stress och vanmakt.
- Sann frihet för ett barn är att det har en trygg visshet kring vad som gäller.
Även små barn utmanar sina föräldrar för att se var gränserna går.
- De undrar över det ena och över det andra. Att ge ett sken av att allt går an är rent taskigt mot barnet och ett sätta att lura det. Även om många föräldrar vill vara ”kompis” med sitt barn bör en nära relation inte betyda att man abdikerar från sitt föräldraskap.
 
Viktigt att leva med barnen och inte för dem
Många föräldrar verkar viga sina liv för att vara barnen till lags.
- Det är viktigt att vi lever med våra barn och inte för dem, är förebilder för hur man lever livet, framhåller Bengt.
Då är det också viktigt att man inte förnekar sig själv.
- Det är en trygghet för ett barn när föräldrar unnar sig att fylla på batterierna och också ger sig tid för sig själv och egna intressen, inte låter barnet vara allt, konstaterar Bengt.
- Man ska ju också ha kraft att kunna ge i nästa stund. Och det behöver barnen.
 
 

Boktips: "Att sätta gränser – ett villkor för växande"
"En god verklighetsuppfattning förstör inte drömmen [för barnet] att på ett kreativt sätt ta sig an livet och skapa en egen plattform för att ta sig vidare." Det skriver Bengt Grandelius i boken "Att sätta gränser – ett villkor för växande". Sedan 1990-talet har han hörts i debatten kring föräldrars ansvar att sätta gränser för sina barn. Han har även uppmärksammats i hetluften kring det nya inneordet "curlingföräldrar".