Allt fler webbsidor och tidningar för föräldrar med små barn vill hjälpa oss att hitta gemensamma upplevelser på fritiden – aktiviteter och evenemang. Den här trenden att "aktivera barn", hitta "roliga saker" och "underhållning" syns genom hela landet, även om den har sitt epicentrum i storstäderna. Utöver de vanliga aktiviteterna har exempelvis antalet lekhus ökat markant de senaste åren. Där kan föräldrarna få en stund för sig själva medan barnen stångas med andra barn genom banor och i bollhav. Numera är även barnbiblioteket i Stockholms Kulturhus ett lekrum. Och flera affärscentra satsar på avdelningar där föräldrarna kan lämna barnen när de själva går och handlar. Även de mer traditionella nöjesparkerna lyfter fram de små barnens behov av upplevelser. 18 av drygt 30 attraktioner på Gröna Lund är anpassade för barn under 120 centimeter, och på Liseberg är man knappast sämre.
 

 
"Äntligen kvalitetstid – vad ska vi hitta på?", skrev en av Stockholms stadsdelar på sin hemsida. Mycket talar för att föräldrar känner att de måste hitta saker att göra med sina barn på helgen, och i veckan efter att de hämtat barnen på förskola eller dagis. Istället för att ha en naturlig samvaro och finnas tillgängliga för varandra, hittar man sätt att "umgås". Det är säkert nyttigt för barn att få träna i grupp, leka i spännande miljöer, göra nya upplevelser och upptäckter utanför det vardagliga. Vårt problem som föräldrar verkar vara att vi inte anser att en sådan stimulans behöver begränsas. Att finna en aktivitet för den ”tid” som blir över håller på att bli mer regel än undantag.
 
Astrid Lindgren lär ha sagt om sin egen barndom att det var konstigt att hon inte "lekte ihjäl sig". Hon och de andra barnen i de småländska skogarna fick ganska lite uppassning av de vuxna, som hade jobb att utföra i närheten. Barnen fick stimulera sig själva och hittade leken. Om barn som redan haft nog med aktiviteter och yttre stimulans för en dag inte "hittar något att göra" så behöver de sannolikt mer fri tid, inte program.
 
Fågel, fisk eller mitt emellan? Var har vi gömt undan barnperspektivet i vår vuxenvärld? Det är få som hukar sig och försöker se världen ur ett barns ögon. Ögonblicken jag minns bäst från min barndom är de stunder då familjen var samlad, delade middagsmåltiderna, åkte för att bada tillsammans på fredagskvällen, och åt fruktsallad hemma. Det var en ganska enkel balans mellan äventyr, lek och stillhet.
 
Idag har vi så mycket att ge våra barn att vi glömmer att ge dem det bästa och istället ger dem allt.
 
Snabba ögonblick virvlar förbi. Ofta är det stunder som får tiden att stå stilla som ger minnen för livet. Stunder då vi som människor närvarar i nuet till hundra procent. Hade jag varit psykolog skulle jag förmodligen också ha sagt att pauser är livsviktiga för att vi ska hinna bearbeta de intryck vi fått och de upplevelser vi gjort under mer aktiva perioder.
 
Vad gör vi åt en trend som påverkar oss negativt? Att reflektera kan vara en god början. Det skulle kännas mer rätt att inte ha som regel att ALDRIG göra någonting, men att undvika att ALLTID göra någonting.
 
Om tiden inte är värdefull då man har små barn kommer den sannolikt aldrig att bli det. Jag skulle önska att vi föräldrar hade mer mod att vara med våra barn än att ständigt sysselsätta dem.
 
Läs fler av Lekpaus artiklar