På ett nästan mirakulöst sätt löser vi gåtan vad vårt barn vill och behöver, redan innan det börjar tala. Denna kommunikation måste vara en av de viktigaste, kanske grunden till att vi senare kan föra längre samtal om djupare frågor?
 
Självklart är det en bekräftelse du ger barnet när du visar att du förstår dess behov. Och visst kan man finna en viss tillfredställelse när man upptäcker att man tolkar barnet rätt – det somnar sött när du lagt ner det, eller "rapar artigt" när du gett det mat.
 

 
Armar som sträcks upp och ynkliga "öh, öh" från en 9-månaders kan väl knappast misstolkas? "Lyft upp mig!" Barnmorskor säger att redan spädbarn ger klara signaler som talar om att de behöver akut hjälp – för att överleva. Ögonen "rullar" bakåt, och huvudet och kroppen faller om ingen vuxen ger det sitt stöd. Barnet signalerar med hela sin varelse att det behöver någon som tar hand om det.
 
Det finns faktiskt signaler som verkar gå obemärkta förbi i vår kultur. I mer primitiva miljöer hör t ex mammorna spädbarnets utrop strax innan det bajsar, och håller barnet ifrån sig, eller hjälper det på annat sätt. En irakisk väninna kunde potträna sin pojke från 4 månader, och han "sa till" när det var dags. Jovisst – alla barn har denna kapacitet och alla barn "ropar" när det är dags. Men om vi ignorerar denna signal (vilket vi gör i vår moderna kultur med hyperbra blöjor) så slutar barnet att ge signalen – den "behövs ju inte".
 
Det är ett lite spännande tankeexperiment att fundera om det finns andra saker som barn kommunicerar, men som vi faktiskt inte "lyssnar på". Det är också en lite läskig tanke; att vi kan välja att stänga öronen ibland för barnens behov – och till följd av det slutar de att signalera till oss – vi har ju visat dem att det inte tjänar någonting till...
 
Barn kan ju ge oss signaler som vi väljer att tolka. Med ett sunt vuxenansvar borde vi inte göra det till vår egen fördel utan till barnets. Ändå händer det att barn som visar att de är trötta inte får tid att vila, barn som känner sig krassliga skickas till dagis... för att vuxna inte hinner stanna upp, eller "måste jobba"...
 
Om vi tar oss tid att se, låter barnet komma nära, lyssnar och bekräftar det kan belöningen komma längre fram. Med ett sunt intresse för barnets vilja och behov inbillar jag mig i alla fall att vi även senare i livet har en större chans att kunna se och tolka barnets signaler. Och ge det stöd och den hjälp som stunden kräver.
 
Läs fler av Lekpaus artiklar