"Emil, din förgrymmade unge!" Visst kan du också höra den där arga pappans röst och se hur mamman till den lille ljushuvade pojken ser till att han illa kvickt hamnar inom "lås och bom" i snickarboa. Ja, hujeda mig ett sådant barn han var. Och i snickarboa fick han sitta alla sina dar. Den pojken hade en hel bod som olydighetshörn, vilken väl bevisar att Nannys "metod" knappast är helt ny. Skamvrån i skolan, där barn fick stå med ansiktet mot väggen, kan väl sägas var en annan närbesläktad metod?
 

 
"Har ni skaffat ett olydighetshörn?" brukar jag fråga en del föräldrar. Om svaret är "ja" undrar jag om det skedde före eller efter Nanny. "Efter" är alltid svaret. Och för flera verkar det fungera bra. Kanske ger den där avvisningen/eller rättare sagt "hänvisningen" (till hörnet), en paus för både föräldern och barnet. "Jag slipper bli så arg", sa en mamma. Ilskan liksom pyser ur, på samma sätt som det gjorde för Emils pappa. Och det måste ju ändå sägas vara bra, att man hittat ett sätt att hantera sin egen bristningsgräns ("då nästan en smocka hänger i luften", som en annan mamma uttryckte det – ja, för så arg kan man ju bli). Men resulterar det i en bättre fostran av barnet? Kanske...
 
Min mellanpojke kan bli ilsk värre – åtminstone låter det så. För när han blir arg, eller besviken eller är mer trött än han själv orkar vara, så kommer ett vrål som skär genom luften. Jag ville få honom att sluta. Han fick ställa sig i ett hörn, om han inte löd min uppmaning. Dit kom han också, flera gånger. Det ska sägas att han snart är 3 år, och förstår det mesta som man säger, även om han själv inte talar särskilt mycket ännu. Jag uppfattar det som om han har en ovanligt starkt "självvilja". Ofta går han "i baklås" som min man och jag brukar säga. Barn i den här åldern (2-3 typ) är ju sådana – vet inte riktigt vad de själva vill. Säger ja, men menar nej. Och säger nej, för att sedan strax ångra sig, samtidigt som de mycket konkret kan visa hur hela världen är emot dem och deras "självstävan".
 
Så det var väl inte oväntat att min uppmaning mötte motstånd. Men även om min pojke förstod att jag menade allvar så var det nog mer av rädsla för att hamna i hörnet än av förståelse hur dumt det var att skrika på det sättet, som han till slut gav med sig. (Och han skrek lika illa nästa dag igen när en sådan "situation" uppkom som väckte "arga känslor" hos honom.)
 
I vissa lägen har jag sett hur mina barn liksom tar in mitt uttryck mot dem, tonläget och orden. Om jag är rent opedagogiskt arg (jo, det händer nog de flesta) och tar i mer än nödvändigt med rösten kan effekten bli en helt motsatt än den jag tänkt mig. Tänk dig ett sådant där monster från filmernas värld som liksom ökar i energi ju mer aggressivitet det får ta emot. Ungefär så känns det när min egen ilska liksom återspeglas hos barnen. Och tvärtom faktiskt när man lyckas behålla sitt lugn, tar saken som den är.
 
"Du skriker så det gör ont i magen och träden mår illa" sa min äldsta pojke till mig en gång. Ja, ibland tar vi i för mycket, med både rösten och metoderna. Vi vill inte höra höga skrik från barnen. Blir fostran bättre om vi själva tar i med rösten? Jag tror inte det, men vi har en benägenhet att låta mer då vi blir upprörda... Och jag har aldrig försökt dölja mina känslor. Fast jag märker att det får bäst om jag återger dem för mina barn på ett någorlunda kontrollerat sätt; räknar ner till tio, tar ett djupt andetag, ser omständigheterna, och kanske anledningen – till skriket, beteendet. Det blir lättare då. Jag skulle önska att jag alltid gjorde så. Tog en paus, mötte barnet. Orkade. Hade tid.
 
Min mellanpojke, han med skriket, ställer jag inte i hörnet längre (den äldste har aldrig stått där). Jag försöker mer ofta att ta honom till mig, hålla honom stadigt i armen eller ta honom i famnen, så att han lugnar ner sig och kan tilltalas som en förnuftig person: "Vi skriker inte så, alla får ont i öronen. Varför är du så arg?"
 
Lätt är det aldrig att veta hur man ska hantera alla situationer. Det är dock säkert att EN metod aldrig kan vara tillräcklig för alla barn. De är sådana individer att ingen av dem borde behöva fostras under samma lagar. Att det är samma förhållningsregler som gäller för alla är dock en annan femma...
 
Läs fler av Lekpaus artiklar