Med småbarn i huset blir ordningen sällan bevarad särskilt långa stunder. Man lär sig leva med det. I vissa ryck kanske vi tar tag i städningen med lite hårdare tag, men när leken kommer igång ligger det saker huller om buller på golvet i alla fall.
 

 
Att det lätt blir stökigt är bara en del av vardagen för småbarnsföräldrar. Livet blir i allmänhet MYCKET mer OORDNAT när det kommer en liten till världen – och in i hemmet. Dagar med barn ÄR svåra att förutse. De kan bli bra rakt igenom, men oftare blir de mer som en berg-och-dalbana. Vi får både bra och lite bråkiga stunder tillsammans. Det kanske är den svåraste anpassningen... att livet inte blir förutsägbart, "klockrent" eller särskilt kontrollerbart längre. Barnen rubbar våra cirklar. I värsta fall blir de små urtidsmonster – som tycks komma från en annan värld. Små varelser som vi ibland tror att det krävs en högre kunskap för att förstå... eller fostra.
 
I en tid med högt tempo är det inte bara kaos när inget blir som "det borde". Då är det kaos därför att det finns för mycket av allting: utbud, information, krav på anpassningar... Jag tror att det är på grund av att vi lever i "en sådan värld" som vårt behov av att ordna vår tillvaro ständigt växer. Och det syns på ytorna – där vi lägger en "ordnad" finish med styling, metoder, scheman, och aktiviteter med pedagogisk verksamhet – där vi med säkerhet vet att barnen får lära sig något...
 
Kontroll – en må-bra-metod
Faktum är att det inte är helt tokigt att rensa, sortera, städa eller på annat sätt "ordna tillvaron" när man känner sig stressad. Det är faktiskt ett rent hälsotips som många ger. En viss känsla av kontroll ger bättre harmoni i mötet med kaos. Vårt problem är att vi verkar ha svårt att inse att "kaos är en sak" och "ett liv med barn" en annan.
 
Barn medför inte kaos – det är vi som har slagit knut på vår förmåga att se vardagen ur andra perspektiv. Om vårt förhållningssätt till barnet – dess värld och behov – vore friare skulle vi inte känna en stress att ”ordna” vår tillvaro så mycket tillsammans med dem. Jag tror att vardagen skulle framstå mer som "varierande" än "kaotisk", utbrotten mer "naturliga" än "krävande". Och olika beteenden skulle ses i ett längre utvecklingsperspektiv och inte som "tillkortakommanden" eller "hopplösa situationer"...
 
Då skulle vi leva istället för att nätt och jämnt orka med.
 
Läs fler av Lekpaus artiklar