"Jag är så trött på de’ nu", säger jag till min blivande 5-åring som en lång stund stått och vänt mina ord emot mig. "Jag är trött på dig också", får jag som svar tillbaka. "Nämen, jag sa inte att jag är trött på dig", förklarar jag. "Jag är trött på att du bråkar så med mig, trött på DET och inte på DIG."
 
Jag uttrycker mig med ord som mina barn inte förstår – hur smart är det?! Någon gång har jag sagt om min pojke att nu är han "oförskämd". Det är knappt så att jag förstår det ordet själv. Det tar tid att lära sig som vuxen att barnen inte alltid "hänger med" i vad vi menar. Särskilt inte om vi använder krångliga ord, eller uttrycker vår mening med för korta svar. Det tar tid – att förklara ...
 

 
Det är dags att "lära om", inse att barnen kan tala OCH lyssna. Min blivande 3-åring har visat prov på den förmågan. Saker som han rivit upp himmel och jord för i ett hastigt raserianfall tidigare, visar sig vara lätta att förklara. Jag anstränger mig för att inte bara säga "nej" längre, och han kan ta in mina argument och acceptera att det finns gränser för vissa saker. Sova med fler än 10 bilar i sängen kan ju till exempel bli lite knöligt. "Du kan riva dig" säger jag, och lyckas övertyga honom att det räcker med fordon nu. Den argumentationen har visat sig vara mer effektiv än: "Nu får du inte ta fler." Troligtvis därför att det inte hänger ett "varför då?" i luften längre.
 
Barn vill också vara viktiga. Det är vi som visar att de också är det. Säkert är det en rik lärdom för livet att de får möjlighet att tala för sin sak och lära sig lyssna till andras argument.
 
Så får man som förälder vara beredd att svälja ibland också, som den dagen när det låg en mask på vägen framför mina nyfikna barn. "Fy så äckligt!", tänkte jag, men sa inte "nej" utan lät pojkarna plocka upp den. Och lyckliga efter den upplevelsen var det ingen av dem som protesterade mot att deras händer måste rengöras med tvål. "Annars kan ni bli sjuka", hade jag ju övertygat dem.
 
Läs fler av Lekpaus artiklar